NB2

När jag ska reflektera över boken kan jag inte låta bli att dra vissa paralleller med Alkemisten, av Paulo Cohelo. Och jag kan inte helt konkret säga varför jag tycker dem påminner om varandra, det är mer en känsla.

Kanske är det böckernas anda som är lika. Båda är skrivna som sagor, skrivna ur ett övermänskligt perspektiv liksom för att förstärka verkligheten. För att förstärka problemen i samhället och inom människan. Utöver det handlar bägge böckerna om en pojke som reser runt i världen för att finna lyckan. En pojke som prövar på nya livsstilar, som får träffa kloka människor som delar med sig av sina teorier och kunskaper.

Båda råkar ut för hemskheter efter hemskhet, men ändå fortsätter de sin resa. De vägrar ge upp sin jakt. Det är som om de tror på finessen, på poängen i att lyckan är ett objekt man kan söka. Och varken Candide eller Santiago, (pojken i Alkemisten) inser att lyckan är någonting abstrakt, men likväl lättillgängligt, som finns inom dem, förrän i slutet av böckerna.

Fast samtidigt handlar båda böckerna om att finna lärdom. Visseligen är Candide en tänkare medan Santiago är någonting av en drömmare. Och det har såklart en stor påverkan i böckerna. Men jag tycker nog att både Candide och Alkemisten förmedlar att man ska våga gå sin egen väg i livet. Att man aldrig ska ge upp och att alla kan leva i den bästa av världar.

Rut

Fram tills nu har Voltaire mestadels beskrivit vår värld och vår tillvaro som någonting sorgligt, åtminstone i mina ögon. Och så plötsligt vandrar Candide och hans betjänt in i Eldorado för att upptäcka "den vackra tillvaron". Det blir en tydlig kontrast. Som en tjock linje, som en gräns. En gräns mellan vår uppfattning om verkligheten och vår drömtillvaro.

"Så mycket älskar människor att resa och att sedan höja sitt värde i de sinas ögon
och pråla med vad man sett under sina resor,
att dessa två lyckliga människor bestämde sig för att
inte vara lyckliga längre utan anhålla hos hans majestät om att få resa sin väg."

Detta resonemang citerat från boken (och egentligen hela sammanhanget) tolkar jag som att man som människa inte kan få nog. Att vi trots då vi är i våra drömmars värld, då vi är på god väg mot fullständighet, ändå väljer att avbryta. Att gå tillbaka. Jag tror att de, liksom vi, väljer att inte vara lyckliga längre bara för att vi har kunskapen om att den bästa av världar inte bara är en dröm eller en perfektion. Att den bästa av världar är en ständig strävan eftersom vi aldrig kan erkänna att vi har fått tillräckligt. 

Vad tycker ni? 

Rut