Candide
Voltares ironi lyser tydligt igenom i boken om Cadide. Trots allt de karaktärerna i boken får genomlida tycker jag ändå att texten har en positiv ton. Det var någon som sa till Kunigunda att "har man inte lycka i en värld har man det i en annan". De lever för hoppet och i och med att allting sker så snabbt i berättelsen framgår det som att de lämnar alla de hemskheter som händer dem bakom sig, även fast så inte är fallet. Vem blir våldtagen gång på gång, ser folk bli mördade runt om sig, ligga på marken omgiven av lik och fortfarande kan se ljuset i mörkret?
Jag uppfattar dock Candide och Kunigunda som ganska osmarta människor. Vad de än gör är de beroende av råd från andra människor. Kunigunda kan inte gifta sig med don Fernando (med många följande namn) utan att den gamla har sagt sitt och Candide ställer hela tiden frågor den den döde Pangloss. Men kanske är det så vi människor fungerar? För vissa är det helt enkelt svårt att ensam fatta bleslut.
Jag uppfattar dock Candide och Kunigunda som ganska osmarta människor. Vad de än gör är de beroende av råd från andra människor. Kunigunda kan inte gifta sig med don Fernando (med många följande namn) utan att den gamla har sagt sitt och Candide ställer hela tiden frågor den den döde Pangloss. Men kanske är det så vi människor fungerar? För vissa är det helt enkelt svårt att ensam fatta bleslut.
Candide
För mig är det väldigt svårt att komma in i boken. Dagarna i Candides liv passerar så snabbt att de är svårt att urskilja dem. Hans liv är verkligen bedrövligt. Han är ständigt på drift och i fara. Förstår inte meningen med allt detta, nu när Kunigunda är död vad är det då Candide söker efter? Har inte läst klart hela läxan, kanske kommer svaret senare i boken..
