Blaaa
sid. 100 "..Musiken är nuförtiden ingenting annat än konsten att spela svåra saker och det om enbart är svårt tilltalar en inte i längden.."
Ett citat från Pococurante. Han och Candide kollar på konst och olika litteraturer. Candide uppskattar allt han ser, ger positiva kommentarer och försöker lätta upp stämningen. Medan Pococurante endast säger negativa och drar ner på stämningen totalt till allt han ser. Visst är det tråkigt med negativa människor, men när jag läste boken var det något jag fastnade för, det var inte som innan. Det hände något.
En annan sak jag kom och tänka på är att det pratas endast om kvinnornas skönhet, aldrig om männens. Allt handlar om skönhet, man ska vara vacker och blablabla. I näst sista kapitlet får Candide reda på att Kunigunda blivit förskräckligt ful och det ser han som något negativt, och det handlar som sagt bara om skönhet. Men han är en riktig man och håller sitt löfte, vilket jag tycker är bra!
Ska man tänka samtidigt..?
Jag tänker knappt på ironin medan jag läser boken, eller snarare undviker jag att tänka på det. Jag vet inte om jag borde göra det eller inte, men enligt mig tycker jag det förstör känslan lite. Historien känns mer verklig och jag kommer lättare in i boken och dras med i händelser och reagerar på ett helt annat sätt när jag inte tänker på att det är en satir det är jag läser.
Nu när jag kommit in lite i boken tycker jag faktiskt att den är spännande och kul att läsa, kunde jag inte tro de första 6 kapitlerna!
