Candide - Samhällskritik i ironins tecken
Voltaires verklighetsskildring i boken Candide kan till ytan vara aningen platt. Beskrivningar som, utan någon djupare analys, känns klyschiga och svåra att ta till sig. Detta intryck fick dock sig en relativt snabb vändning när man såg igenom det ytliga och upptäckte ironin. Försköningen av något som egentligen inte alls var något vackert. Det som istället växer fram som skarp samhällskritik, där religionen och framförallt kyrkan får stå ut med bli ironiserade över. Det som Candide lever i är, om man ska tro Voltaire, ett samhälle på väg att gräva sin egen grav.
Det som jag slås av är att Voltaire inte drar sig för att skildra den brutala värld vi lever i, utan någon nämnvärd censur. Försköningen av verkligheten, som var påtaglig i första kapitlet, är obefintlig när lemlästade kroppar på ett slagfält beskrivs i detalj. Något som måste varit högst kontroveriellt att beskriva, även i en epok som upplysningstiden. Men det var nog det som var syftet bakom romanen också. Att provocera och kritisera etablissemanget. Något tidsenligt, men samtidigt banbrytande och viktigt. Så banbrytande att den med största sannolikhet varit med och lagt grund för dagens, relativt välfungerande, yttrandefrihet.
Det som jag slås av är att Voltaire inte drar sig för att skildra den brutala värld vi lever i, utan någon nämnvärd censur. Försköningen av verkligheten, som var påtaglig i första kapitlet, är obefintlig när lemlästade kroppar på ett slagfält beskrivs i detalj. Något som måste varit högst kontroveriellt att beskriva, även i en epok som upplysningstiden. Men det var nog det som var syftet bakom romanen också. Att provocera och kritisera etablissemanget. Något tidsenligt, men samtidigt banbrytande och viktigt. Så banbrytande att den med största sannolikhet varit med och lagt grund för dagens, relativt välfungerande, yttrandefrihet.
