Optimism, Pessimism och Realism?
Är det bara jag som inte förstår grejen med att Candide stöter på människor från slottet i Westfalen hela tiden och bland dessa ingår även den som blivit hängd rakt framför näsan på honom samt den som han själv stuckit ett spjut rakt igenom. Att man alltid måste avsluta det man påverkar, och att alla band åter knyts ihop tillslut?
Någonting som väckt mig en funderare är även mötet med signor Pococurante, den missnöjda mannen som inte nöjer sig med något.
Han bjuder dem på den mest väldmakande maten, visar dem de bästa av böcker och den vackraste musiken. Candide är förundrad över skönheten han ställs inför men Pococurante är likgiltig inför allt. Han tycks hitta fel och svagheter i varje liten del och ingenting tycks vara perfekt i hans ögon.
Candide blir smärtsamt berörd av alla nedvärderande uttalanden som görs om de verk och personer han sett upp till. Martin däremot håller med signor och menar att allt han säger är relativt.
Har försökt sätta dessa tre personer i olika fack och kommit fram till att Candide måste motsvara optimismen och Pococurante pessimismen, dock kan jag inte bestämma mig för om Martin är realismen himself eller också en mildare grad av pessimismen.
Varför bemöter då Pococurante allt i sin omgivning med avsmak, och varför har han omgett sig med det?
Jag får känslan av att han ändå valt ut det han föraktar minst, att det med all säkerhet inte finns någonting han skulle vara helt nöjd med överhuvudtaget.
Candide tolkar detta beteende som att han skulle vara ”den lyckligaste bland dödliga” eftersom han är så överlägsen med sig själv att ingenting fann nåd inför honom. Jag kan inte alls hålla med denna teori, tror tvärtom att de måste vara så att han inte känner nåd inför sig själv och att han måste nedvärdera allt i sin omgivning för att känna sig bra själv.
Martins åsikt är att han måste vara utled på all skönhet i världen och därför fått denna inställning till livet. Jag tvivlar på att ”för mycket av det goda” skulle ha denna effekt, kan man ens få för mycket av det?
Kanske är detta ett sätt för Voltaire att beskriva girigheten och missbelåtenheten som är lätt att drabbas av?
Puss, Er Trogne Mats
En tanke. Puss/mats
"Om detta är den bästa av världar, hur är då de andra?"
Efter att ha kommit in i boken lite mer har jag vant mig att läsa den på ett helt annat sätt.
Dolda meningar, budskap och pikar är insmugna lita varstans och det gäller att vara uppmärksam för att få ut så mycket som möjligt av boken.
I sjätte kapitlet beskrivs hur de visaste av männen samlas för att komma på ett sätt att förhindra att den ruinbelagda staden inte skall gå under efter jordbävningen. De enas tillslut om att den enda tänkbara lösningen är att bränna ett antal människor under olika ceremonier. En som gift sig med sin gudfar, två religiösa portugiser som skärt av fettet från en höna innan förtäring blir några av de utvalda .
Jag tycker om sättet han ironiserar faktumet att man alltid samlar alla problem och svårigheter på gruppen utsatta i samhället för att lätt kunna bli av med problemen genom att göra sig av med dem. Att det handlar om en rädsla hos oss människor att ta tag i saker, och väljer den enklaste vägen. Så som Hitler under nazismen lade all skuld på judarna och såg en förintelse som enda utvägen för Tyskland efter första världskriget. Det finns många andra exempel på hur dessa drag hos människan format historien.
Boken är öppen för egna tolkningar och jag är säker på att flera av er reagerat annorlunda på samma textrader, hur tänker ni?
Mats har talat
Konstigt nog tycker jag att språket i boken känns otroligt modernt, är det någon som håller med?
Kanske är det den ironiska undertonen som gör att man får känslan av att den lika gärna kunde ha skrivits igår. För mig känns i alla fall ironism som något som uppkommit på 90-talet…
