NB2

s.92 "Där låg en ganska stor och tjock man på knä med förbundna ögon, och fyra soldater stod uppställda mitt emot honom och sköt var och en tre skott genom hans huvud på det mest fredliga sätt i världen, varefter hela församlingen skingrade sig ytterst nöjd och belåten."
Är  det verkligen så fredligt att skjuta någon med tre skott rätt genom huvudet? Och varför blir församlingen så nöjd och belåten? Plus att mannen beskrivs som tjock och stor. Konstigt tycker jag, vad driver Voltaire med nu?

Nu tycker jag också att man på s.100 börjar förstå att Pococurantes åsikter är Voltaires egna värderingar.

Den här boken är verkligen inte lik något jag läst tidigare. Eftersom vi läste många kapitel hann det komma upp flera tankar.

Många upplysningsfilosofer menade att förnuftet skulle styra och att naturlagarna skulle förklara saker. Panglos försöker göra det, alltså förklara jordbävningen vetenskapligt, och därför blir han dödad, hängd framför ögonen på stackars Candide. Här ser man verkligen att det vetenskapliga krockar med kyrkan.

Ett "vackert kättarbål", en autodafé, anordnas för att stoppa jordbävningarna. Som om de skulle hejdas bara för att man bränner folk på bål? Voltaire är inte emot tron som sådan, han är bara kritisk mot katolska kyrkans sätt att utöva den. Plus att när han beskriver kättarbålet blir det satir genom hans ordval (det grymma straffet beskrivs som "vackert").

Han driver också med optimismen under upplysningen. Panglos låter nästan glad över att han fått syfilis, eftersom om sjukdomen inte hade funnits så hade inte européerna haft choklad (med tanke på att sjukdomen kommer från Columbus skepp som upptäckte Amerika).

Voltaire skildrar också sättet man ser på judar och katoliker. Katoliken begravs i en vacker kyrka medan man juden kastas på en avstjälpningsplats.

När jag tänker på att de här frågorna som skrivits för 250 år sedan fortfarande sysselsätter oss än idag blir det tydligt för mig att det är just det här som gör oss till filosoferande tänkande människor. Att vi funderar väldigt mycket, på bland annat om vår tillvaro kan förklaras med enbart vetenskap.

Man kan nästan ta på känslan av ironi som Voltaire så vackert skriver sin berättelse med. Jag orkar inte dra fler exempel än det folk redan skrivit, men ni fattar poängen. Det är ju verkligen samhällskritiskt och därför ganska underhållande. Voltaire kan inte ha varit en särskilt omtyckt man?
Det är också obergipligt för mig att förstå hur han lyckas klämma in så mycket på så få sidor. Han måste ha haft mycket att säga om världen han levde i.
//barcelona