NB2

När jag ska reflektera över boken kan jag inte låta bli att dra vissa paralleller med Alkemisten, av Paulo Cohelo. Och jag kan inte helt konkret säga varför jag tycker dem påminner om varandra, det är mer en känsla.

Kanske är det böckernas anda som är lika. Båda är skrivna som sagor, skrivna ur ett övermänskligt perspektiv liksom för att förstärka verkligheten. För att förstärka problemen i samhället och inom människan. Utöver det handlar bägge böckerna om en pojke som reser runt i världen för att finna lyckan. En pojke som prövar på nya livsstilar, som får träffa kloka människor som delar med sig av sina teorier och kunskaper.

Båda råkar ut för hemskheter efter hemskhet, men ändå fortsätter de sin resa. De vägrar ge upp sin jakt. Det är som om de tror på finessen, på poängen i att lyckan är ett objekt man kan söka. Och varken Candide eller Santiago, (pojken i Alkemisten) inser att lyckan är någonting abstrakt, men likväl lättillgängligt, som finns inom dem, förrän i slutet av böckerna.

Fast samtidigt handlar båda böckerna om att finna lärdom. Visseligen är Candide en tänkare medan Santiago är någonting av en drömmare. Och det har såklart en stor påverkan i böckerna. Men jag tycker nog att både Candide och Alkemisten förmedlar att man ska våga gå sin egen väg i livet. Att man aldrig ska ge upp och att alla kan leva i den bästa av världar.

Rut

Doktor Pangloss (allvetande läraren) är en gestalt av den samtida tänkaren Leibniz som Voltaire driver med, som den godtrogne Candide står fast vid att de lever i ’den bästa av världar.’
Voltaire har en sådan kvickhet och absurditet i boken som är underhållande, men man som läsare måste var insatt i vad som hände under 1700- talet och förstå att han driver med gäck. Vilket kan vara svårt för vissa läsare att ta till sig, och ibland så orkar man inte riktigt läsa mellan raderna och då blir det helt plötsligt en helt annan bok man läser.

Jag kan lätt se att Voltaire driver med teodicéproblemet som är en olöslig och ständigt uppkommande fråga inom kyrkan - Om gud finns, varför finns då ondska? - vilket gör mig (som kristen) en aning frustrerad. Vad gäller teodicéproblemet så förespråkade Voltaire deismen - att Gud skapade världen likt ett urverk han drog upp och sedan lämnade i fred.

Jag har lite svårt att hålla så många bollar i luften när man läser, jag ska vara insatt i händelser under 1700-talet och om Voltaire, slå upp de små fotnoterna längst bak i boken för att inte misstolka. Det är en bra bok som helt förståeligt är en 'klassiker.'

Tänk att få bo i Eldorado föresten! Hur skulle den ideal världen se ut? Jag tror ingen kan måla upp en ideal värld som Eldorado, jag vet inte hur det är med er, men jag såg inte Eldorado som helt perfekt? Att folket som lever i Eldorado ständigt måste leva i skräcken att Candide och hans likar ska hitta Eldorado och ödelägga det. För att skydda rika, vackra och genomgoda Eldorado så isolerar sig folket och enligt mig så kan jag omöjligen kalla det för 'den bästa av världar.' Hur tänker ni? Håller ni med eller har jag bara fått en dos av den optimistiska 'Martin?' :P

PEACE OUT!
Trevlig helg folks! :) ♥

s.92 "Där låg en ganska stor och tjock man på knä med förbundna ögon, och fyra soldater stod uppställda mitt emot honom och sköt var och en tre skott genom hans huvud på det mest fredliga sätt i världen, varefter hela församlingen skingrade sig ytterst nöjd och belåten."
Är  det verkligen så fredligt att skjuta någon med tre skott rätt genom huvudet? Och varför blir församlingen så nöjd och belåten? Plus att mannen beskrivs som tjock och stor. Konstigt tycker jag, vad driver Voltaire med nu?

Nu tycker jag också att man på s.100 börjar förstå att Pococurantes åsikter är Voltaires egna värderingar.

Som många andra reagerade även jag över den delen som handlade om staden Eldorado. Jag tror att Voltaire försöker visa läsaren den stora kontrasten mellan den perfekta och lyckliga värld de hade i Eldorado och den galna och brutala världen som fanns på resten av jordklotet. Att i Eldorado fungerade allting i motsats till hur det fungerade i omvärlden. T.ex. i Eldorado värdesatte de inte guld och diamanter. De trodde också på att alla människor var fria och att (citerat) "munkar som undervisar och disputerar, regerar och intrigerar och bränner dem som har en avvikande mening på bål" var rena galenskapen. I resten av världen tänkte man ju precis tvärtom..

// glaad som säger "tummen upp" för staden Eldorado ;)

När Candide lämnar Eldorado, fullpackad med diamanter, blir han behandlad på ett trevligare sätt. Varför tror ni att han blir det? Tycker ni att det är så i verkligheten? Blir man behandlad på ett vänligare sätt om man har pengar?

/Borde sluta skriva, går trots allt inte i NB2

Har nu läst fram till kapitel 20. Något som fångade min uppmärksamhet är Voltaires skildring av Eldorado. När Candide kommer till Eldorado tycker han en än gång sig hittat den bästa av världar och slutligen tycks han faktiskt ha rätt. Folket är oerhört gästvänligt och tar emot Candide och Cacambo med öppna armar utan några tillsynes bakomliggande motiv. Eldorado framstår som ett surrealistiskt drömland, framförallt i jämförelse med de andra mycket bistra och hårda miljöerna som tidigare skildrats i boken.  

I de två kapitel som skildrar Eldorado kommer många av Voltaires idéer om hur idealsamhället ska se ut i kontrast till ”det riktiga samhället” med de dystra bilderna av krig och girighet som resten av boken skildrar fram. Man kan även finna idéer om idealsamhället som var vanliga under upplysningen. Jag tänker framförallt på betydelsen av vetenskap som blev allt viktigare under upplysningen. Detta kommer fram när Candide ber om att få lämna landet då han trots all givmildhet inser att inget paradis är fulländat när han inte är med Kunigunda. Eldorados konung beordrar då omedelbart tusentals vetenskapsmän att konstruera en maskin som sa hjälpa dem ur landet som är omgärdat av skyhöga klippor. Man kan i kapitlet också märka av en kritik mot den organiserade religionen. När Candide frågar hur deras gud tillbes så förklarar en ur urbefolkningen att var man är sin egen präst. Då frågar Candide, ”Vad för något? Ni ha inga munkar, som undervisa, disputera och slåss, regera och smida ränker och bränna på bål dem, som äro av andra meningar än de?”. I kapitlet tycker jag att man tydligt märker att hans missnöje mot religion inte ligger i själva tron på att det finns en gud, Voltaire var ju själv kristen. Han kritiserar snarare sättet på hur religion är organiserat och människors syn på den. I boken framhåller han mer en hållning till religionen som utgår från varje individ, var man är sin egen präst, precis som i det förlovade landet Eldorado.

Tänkte bara tillägga att jag inte läst igenom något av de tidigare inläggen om kapitel 10-20 så jag ber om ursäkt för alla eventuella upprepningar.

På återseende  

Fram tills nu har Voltaire mestadels beskrivit vår värld och vår tillvaro som någonting sorgligt, åtminstone i mina ögon. Och så plötsligt vandrar Candide och hans betjänt in i Eldorado för att upptäcka "den vackra tillvaron". Det blir en tydlig kontrast. Som en tjock linje, som en gräns. En gräns mellan vår uppfattning om verkligheten och vår drömtillvaro.

"Så mycket älskar människor att resa och att sedan höja sitt värde i de sinas ögon
och pråla med vad man sett under sina resor,
att dessa två lyckliga människor bestämde sig för att
inte vara lyckliga längre utan anhålla hos hans majestät om att få resa sin väg."

Detta resonemang citerat från boken (och egentligen hela sammanhanget) tolkar jag som att man som människa inte kan få nog. Att vi trots då vi är i våra drömmars värld, då vi är på god väg mot fullständighet, ändå väljer att avbryta. Att gå tillbaka. Jag tror att de, liksom vi, väljer att inte vara lyckliga längre bara för att vi har kunskapen om att den bästa av världar inte bara är en dröm eller en perfektion. Att den bästa av världar är en ständig strävan eftersom vi aldrig kan erkänna att vi har fått tillräckligt. 

Vad tycker ni? 

Rut

När jag skummar igenom alla de andra inläggen här på vår kära blogg så finner jag titt som tätt ”hyllningar” till Voltaire som författare. Lovord om hans fantastiska sätt att med satir förmedla en stark samhällskritik.

Men är det bara jag som har tröttnat på hans ständiga läsa-mellan-raderna klagosång? Utan att ta samhällets parti på något sätt eller att påstå att det samhälle Voltaire levde i var bra så undrar jag hur han hellre önskat att samhället skulle se ut?

Förmågan att klaga besitter de flesta av oss, men förmågan att säga hur något istället kan genomföras är något helt annat. I mina ögon en mer önskvärd egenskap. Så jag undrar om vi någonsin får ta del av hur Voltaire ville förändra samhället (på ett vält dolt sätt i Candides äventyr)?  

Är det någon annan än jag som tröttnat på detta ständiga missnöje?

/Lilla my

Även fast händelserna i Voltaires bok sker mycket plötsligt och tar knappt större plats än en sida kan jag inte komma ifrån att han beskriver väldigt målande. När man verkligen koncentrerar sig på bokens handling kan man lätt följa med i berättelsen och man kan verkligen förstå hur allt utspelar sig. Jag kan inte sluta förundras över Voltaires oerhörda förmåga att skriva och uttrycka sig t.ex. hur han använder satiren och språket så att boken på något sätt blir ”lärande” även fast den är så kort och lätt. Hela romanen går ju ut på att Candide ska bli mer förnuftig och börja tänka själv och det var precis detta upplysningen handlade om.

Jag har läst korta utdrag från Strindbergs roman ”röda rummet” och visst ser man likheter mellan författarnas sätt att skriva och skildra vårt samhälle? I båda böckerna kan man läsa om hur unga män misslyckas eller lyckas med sina livsideal..många författare tror jag användersig av Voltaies sätt att uttrycka sig, och det gör de med all rätt.

"Om detta är den bästa av alla möjliga världar hur ska då inte de andra vara!" [sidan 32]




Hur vet vi att vi inte lever i den bästa av världar!?

När Candide och hans tjänare råkar komma till Eldorado är detta ett paradis! Jag undrar dock varför? Är det för dem inte finner något värde i de skatter som resten av världen dyrkar, eller är det för att deras land är omringat av höga berg så att inte resten av världen kan komma in i Eldorado. Vad vill Candide säga med att Eldorado i denna bok?

Under dessa kapitel har jag inte slagits av så många tankar direkt... Jag tycker dock att det verkar vara en väldigt svår tid som Candide lever i. Den är fylld med dödande, straff, avrättningar, fattigdom och sjukdomar. Jag får känslan av att det inte finns så mycket struktur i deras samhälle, att de som har makt och pengar gör sina egna regler och att de straffar och avrättar dem som de känner för. T.ex. att de avrättade Pangloss för att han hade "talat" och att de piskade Candide för att han hade haft en glad min när Pangloss talade. De hade ju egentligen ingen riktig grund för att göra så mot dem.

Det känns också som en tid där det gällde att döda eller bli dödad. T.ex. om inte Jakob hade räddat matrosen hade han själv inte blivit kastad i vattnet och dött. Eller som när Candide dödade Don Isaskar och Inkvisitorn. Hade han inte gjort det hade förmodligen han själv dödats av dem. Men jag förvånas ändå gång på gång när jag läser i boken hur folk bara dödar varandra sådär, utan den minsta tvekan. Är det för att det är en bok som det är så, eller var det verkligen så på den tiden, att man bara dödade dem som stod i ens väg?

Voltaire har verkligen valt ett passande namn för huvudpersonen, Candide betyder ju ungefär godtrogen och det är precis vad han är. Det är väl för att hans lärare Pangloss lärt ut att allt som händer är meningen att det ska hända och att det inträffade alltid är den bästa lösningen vilket smittar av sig Candide. Men efter ett tag märker Candide att hans käre filosof kanske hade fel och att man endast uppnår det man vill genom att slita hårt och ta för sig. Man får ingenting gratis och kanske kan det spegla Voltaires syn på livet? Använder han sig av sagofiguren Candide för att sprida sitt budskap om ens egen påverkan på sitt liv genom att berätta en lättsam historia om en ung pojke som upptäcker att han inte lever i den bästa av världar...?

"Knappast hade de hunnit sätta foten på stadens mark under tårar över sin välgörares död, förrän de kände jorden darra under sig. Nere i hamnen började vattnet koka och steg hastigt. De fartyg som låg för ankar där slogs sönder, och virvlar av eld och aska täckte gator och torg. Husen störtade samman, taken rasade ned över husgrunderna, com vräktes åt sidorna. Trettitusen invånare av olika ålder och kön begravdes under ruinerna"

Jag tycker att författaren är väldigt övertydlig och överdiven i sin ironi. Självklart blir det roligare att läsa när något är tydligare och "starkare" än "mesigt", men det skulle ibland kännas mer trovärdigt om han hade tonat ner det lite.
Man börjar ju fundera på vad Voltaire hade för åsikter om samhället och den värld han levde i. Antagligen så var han väldigt missnöjd eftersom att han ofta i boken påpekar att "vi lever i de bästa av världar" och förlöjligar världen genom satir.

För övrigt så håller jag inte med det som några tidigare skrev om att det känns som att språket är väldigt modernt. Jag har väldigt svårt att se det moderna i språket. Hans sätt att uttrycka sig och alla ord han använder är väldigt gammaldagsa och jag känner inte igen det i någon bok från idag.

Jag tycker fortfarande att boken går fruktansvärt snabbt framåt och det dyker upp minst fem tankar per sida.

Det första jag reagerade på var när Pangloss berättade om sjukdomar och hur bra det var för samhället. Han har en alldeles för positiv inställning för att ha blivit smittad av en dödlig sjukdom. Även fast man i ett samhällsperspektiv kan tänka sig att det är bra att gå över landgränserna tycker jag att det är ironiskt hur glad han är.

När Pangloss bränns på bol tror jag inte Voltaire ville beskriva kyrkans idioti med ironi utan bara hur våldsamt kyrkan bemötte dem som hade skiljeaktiga åsikter.

Efter dessa totala tio kapitel som vi har läst, så måste jag faktiskt säga att jag beundrar Voltaires sätt att berätta sin historia, men det går inte att undgå hans ibland hemska sätt att uttrycka sig. Ett klart exempel på detta är när Candide tar både storinkvisitorn och juden Isaskar liv genom att tränga igenom sin dolk genom deras kroppar. När Voltaire sedan beskriver deras begravningar så skriver han:

”Hans helighet begravdes i en vacker kyrka, Isaskar kastades på dynghögen.”  

Meningen säger sig själv, att storinkvisitorn som var en högt uppsatt och kristen man, blev begraven på en helig plats medan Isaskar, jude som han var, trotsade den så dominerande kristna tron och gjorde högen med de andra som var oense med kyrkan större. Det var precis så här det såg i Europa under tidigt 1700-tal, med en kristen tro som man var dömd att följa till punkt och pricka.

Om nu någon skulle stå ut i mängden och påstå något utan kyrkans godkännande så var det ett hemskt straff som väntade, som i de flesta fall ledde till döden. I boken kan vi se en händelse som förstärker det faktum att detta skedde under denna tid. Det var när doktor Pangloss försökte förklara jordbävningen i staden Lissabon utifrån ett vetenskapligt perspektiv som han och Candide blev avklädda och piskade i takt med en högtidig hymn. Tyvärr förlorade Candide sin bästa vän men detta var ett tydligt exempel på hur kyrkan och det vetenskapliga gick skilda vägar.

För mig är det väldigt svårt att komma in i boken. Dagarna i Candides liv passerar så snabbt att de är svårt att urskilja dem.  Hans liv är verkligen bedrövligt. Han är ständigt på drift och i fara. Förstår inte meningen med allt detta, nu när Kunigunda är död vad är det då Candide söker efter? Har inte läst klart hela läxan, kanske kommer svaret senare i boken..

Den här boken är verkligen inte lik något jag läst tidigare. Eftersom vi läste många kapitel hann det komma upp flera tankar.

Många upplysningsfilosofer menade att förnuftet skulle styra och att naturlagarna skulle förklara saker. Panglos försöker göra det, alltså förklara jordbävningen vetenskapligt, och därför blir han dödad, hängd framför ögonen på stackars Candide. Här ser man verkligen att det vetenskapliga krockar med kyrkan.

Ett "vackert kättarbål", en autodafé, anordnas för att stoppa jordbävningarna. Som om de skulle hejdas bara för att man bränner folk på bål? Voltaire är inte emot tron som sådan, han är bara kritisk mot katolska kyrkans sätt att utöva den. Plus att när han beskriver kättarbålet blir det satir genom hans ordval (det grymma straffet beskrivs som "vackert").

Han driver också med optimismen under upplysningen. Panglos låter nästan glad över att han fått syfilis, eftersom om sjukdomen inte hade funnits så hade inte européerna haft choklad (med tanke på att sjukdomen kommer från Columbus skepp som upptäckte Amerika).

Voltaire skildrar också sättet man ser på judar och katoliker. Katoliken begravs i en vacker kyrka medan man juden kastas på en avstjälpningsplats.

När jag tänker på att de här frågorna som skrivits för 250 år sedan fortfarande sysselsätter oss än idag blir det tydligt för mig att det är just det här som gör oss till filosoferande tänkande människor. Att vi funderar väldigt mycket, på bland annat om vår tillvaro kan förklaras med enbart vetenskap.

Har nu läst kapitel 2 och 3. Jag håller med om att det går väldigt fort fram, man måste verkligen vara vaken och hänga med i svängarna. Jag tycker dock att boken hittills är bra, delvis för att det händer saker hela tiden, men även på grund av Voltaire's språk och dignitet. Han skriver väldigt enkelt och underhållande, men man kan samtidigt enkelt läsa mellan raderna och se satiren i hans sätt att skriva.

Jag är imponerad av hans mod att våga skriva om sådant som var väldigt känsligt ämne att beröra, som kungen och högt uppsatta makter. Men samtidigt blir jag en aning chockad av hans vulgära sätt att beskriva händelser som uppskurna underliv och annat som tidiagre nämnts här i bloggen.

Tack för mig!
/Eldorado

Man kan nästan ta på känslan av ironi som Voltaire så vackert skriver sin berättelse med. Jag orkar inte dra fler exempel än det folk redan skrivit, men ni fattar poängen. Det är ju verkligen samhällskritiskt och därför ganska underhållande. Voltaire kan inte ha varit en särskilt omtyckt man?
Det är också obergipligt för mig att förstå hur han lyckas klämma in så mycket på så få sidor. Han måste ha haft mycket att säga om världen han levde i.
//barcelona

Candide har hunnit med en rad med händelser efter det att vi lämnande han vid det så fagra slottet i Westfalen. Han har bland annat träffat på två generösa blåa män vid ett värdshus som han snubblat in i, utmattad som han då var. Vi följer med honom när han möter fanatiska bulgarer som vilt bränner ned arabiska byar. Vilket jag kan tycka beskrivs väldigt vulgärt med brända kroppar och kvinnor med uppsprättade underliv.

Tittar man till Voltaires språk i denna charmiga satir kan man urskilja en intellektuell man med en förmåga att trycka in så mycket text på en sådan pass liten yta. Hans ironi skiner igenom boken tydligt där han driver med de rika genom att förstärka deras "underbara" livsstil. Han framhåller att människan likväl kan ersätta den oklanderliga bibeln och han skäms inte för att uttrycka sitt missnöje.
Kan inte bärga mig att läsa vad Candide får för sig härnäst, ska bli väldigt spännande att följa.

På sida 23 när Candide ska till Holland är han säker på att få ett hjärtligt välkommande för att det är ett kristet land och där är alla rika. Jag är rätt säker på att Voltaire ville pointera klasskillnaden som fanns i vissa kristna länder innan upplysningen.

Jag är även förvånad, som många andra, om hur språket är förhållandevis modernt. Det känns som om boken skulle kunna vara skriven för 20 år sedan, inte närmare 250 år sedan.

jag tycker också att boken går väldigt snabbt framåt. Det är kanske där boken skiljer sig från dagens böcker.

Konstigt nog tycker jag att språket i boken känns otroligt modernt, är det någon som håller med?

Kanske är det den ironiska undertonen som gör att man får känslan av att den lika gärna kunde ha skrivits igår. För mig känns i alla fall ironism som något som uppkommit på 90-talet…

Nu har jag alltså läst till och med sida 24.

Det som jag tydligt märker när jag läser, är att man bör läsa långsamt för att på riktigt förstå allting man läser. Vi pratade om de något dolda meningarna som finns i boken, och nu när man vet om att dem finns så ser man dem tydligare. 

I kapitell tre berskiver han striderna mellan de två arméerna, och om människors död och lidande just på grund av kriget. Hans beskrivningar är väldigt målande och jag rös av avsmak när när han berättar "Där drog unga flickor med uppsprättade underliv sin sista suck, sedan de först fått tillfredställa några av dessa hjältars naturliga behov". Det får mig att tänka på hur jag hört kvinnor i Afrika utnytjas och våldtas av militärer.

Jag tror att boken kommer bli intressant att läsa. Har aldrig läst en bok med denna sorts uppbyggnad och språk.

Love/ J. Maria