life is life
När jag ska reflektera över boken kan jag inte låta bli att dra vissa paralleller med Alkemisten, av Paulo Cohelo. Och jag kan inte helt konkret säga varför jag tycker dem påminner om varandra, det är mer en känsla.
Kanske är det böckernas anda som är lika. Båda är skrivna som sagor, skrivna ur ett övermänskligt perspektiv liksom för att förstärka verkligheten. För att förstärka problemen i samhället och inom människan. Utöver det handlar bägge böckerna om en pojke som reser runt i världen för att finna lyckan. En pojke som prövar på nya livsstilar, som får träffa kloka människor som delar med sig av sina teorier och kunskaper.
Båda råkar ut för hemskheter efter hemskhet, men ändå fortsätter de sin resa. De vägrar ge upp sin jakt. Det är som om de tror på finessen, på poängen i att lyckan är ett objekt man kan söka. Och varken Candide eller Santiago, (pojken i Alkemisten) inser att lyckan är någonting abstrakt, men likväl lättillgängligt, som finns inom dem, förrän i slutet av böckerna.
Fast samtidigt handlar båda böckerna om att finna lärdom. Visseligen är Candide en tänkare medan Santiago är någonting av en drömmare. Och det har såklart en stor påverkan i böckerna. Men jag tycker nog att både Candide och Alkemisten förmedlar att man ska våga gå sin egen väg i livet. Att man aldrig ska ge upp och att alla kan leva i den bästa av världar.
Rut
Pengar, pengar, pengar
En ganska stor del i livet är ju ändå att jobba, tjäna pengar och för pengarna kunna köpa saker och göra saker som man vill göra. Sen jobbar man mer, för att kunna göra mer saker som man vill göra och köpa ännu mer saker som man vill köpa. De flesta människor strävar alltså efter att få tjäna pengar för att kunna göra saker - livets stora cirkel (haha, nejmen ni fattar vad jag menar)
Men många av dem som är riktigt, ritkigt rika är ju deprimerade. Det ÄR faktiskt väldigt vanligt, man kan ju undra varför, de kanske har för mycket tid att tänka? (haha)
Jamenar det finns ju ganska många rika männsikor som är alkoholister, inte för att inte fattiga människor också kan vara det, men ändå...
Så det jag vill säga med allt det här är att det kanske är själva jakten som är det roliga, man kanske inte ens vill nå målet.
Ganska konstigt alltihop, men måste ändå avsluta med ett ordspråk som passar bra in: Pengar gör ingen lyckligare men jag gråter hellre i en Jaguar än i en buss.
Att vara eller icke vara satir
Jag håller med de tidigare inläggen som handlar om Eldorado. Men jag har även funderat på vad Voltaire har för budskap med att folket i Eldorado inte bryr sig om pengar,guld,silver eller andra ädelstenar. Vill han förmedla att i de bästa av världar existerar inte pengar? Han kanske vill visa att det inte bör finnas någon rik eller fattig, att det inte bör finnas någon överklass eller underklass och att man inte blir lycklig på grund av pengar utan av andra orsaker.
God natt!
/Spindelmannen
Blaaa
Optimism, Pessimism och Realism?
Är det bara jag som inte förstår grejen med att Candide stöter på människor från slottet i Westfalen hela tiden och bland dessa ingår även den som blivit hängd rakt framför näsan på honom samt den som han själv stuckit ett spjut rakt igenom. Att man alltid måste avsluta det man påverkar, och att alla band åter knyts ihop tillslut?
Någonting som väckt mig en funderare är även mötet med signor Pococurante, den missnöjda mannen som inte nöjer sig med något.
Han bjuder dem på den mest väldmakande maten, visar dem de bästa av böcker och den vackraste musiken. Candide är förundrad över skönheten han ställs inför men Pococurante är likgiltig inför allt. Han tycks hitta fel och svagheter i varje liten del och ingenting tycks vara perfekt i hans ögon.
Candide blir smärtsamt berörd av alla nedvärderande uttalanden som görs om de verk och personer han sett upp till. Martin däremot håller med signor och menar att allt han säger är relativt.
Har försökt sätta dessa tre personer i olika fack och kommit fram till att Candide måste motsvara optimismen och Pococurante pessimismen, dock kan jag inte bestämma mig för om Martin är realismen himself eller också en mildare grad av pessimismen.
Varför bemöter då Pococurante allt i sin omgivning med avsmak, och varför har han omgett sig med det?
Jag får känslan av att han ändå valt ut det han föraktar minst, att det med all säkerhet inte finns någonting han skulle vara helt nöjd med överhuvudtaget.
Candide tolkar detta beteende som att han skulle vara ”den lyckligaste bland dödliga” eftersom han är så överlägsen med sig själv att ingenting fann nåd inför honom. Jag kan inte alls hålla med denna teori, tror tvärtom att de måste vara så att han inte känner nåd inför sig själv och att han måste nedvärdera allt i sin omgivning för att känna sig bra själv.
Martins åsikt är att han måste vara utled på all skönhet i världen och därför fått denna inställning till livet. Jag tvivlar på att ”för mycket av det goda” skulle ha denna effekt, kan man ens få för mycket av det?
Kanske är detta ett sätt för Voltaire att beskriva girigheten och missbelåtenheten som är lätt att drabbas av?
Puss, Er Trogne Mats
Läser på :)
Doktor Pangloss (allvetande läraren) är en gestalt av den samtida tänkaren Leibniz som Voltaire driver med, som den godtrogne Candide står fast vid att de lever i ’den bästa av världar.’
Voltaire har en sådan kvickhet och absurditet i boken som är underhållande, men man som läsare måste var insatt i vad som hände under 1700- talet och förstå att han driver med gäck. Vilket kan vara svårt för vissa läsare att ta till sig, och ibland så orkar man inte riktigt läsa mellan raderna och då blir det helt plötsligt en helt annan bok man läser.
Jag kan lätt se att Voltaire driver med teodicéproblemet som är en olöslig och ständigt uppkommande fråga inom kyrkan - Om gud finns, varför finns då ondska? - vilket gör mig (som kristen) en aning frustrerad. Vad gäller teodicéproblemet så förespråkade Voltaire deismen - att Gud skapade världen likt ett urverk han drog upp och sedan lämnade i fred.
Jag har lite svårt att hålla så många bollar i luften när man läser, jag ska vara insatt i händelser under 1700-talet och om Voltaire, slå upp de små fotnoterna längst bak i boken för att inte misstolka. Det är en bra bok som helt förståeligt är en 'klassiker.'
Tänk att få bo i Eldorado föresten! Hur skulle den ideal världen se ut? Jag tror ingen kan måla upp en ideal värld som Eldorado, jag vet inte hur det är med er, men jag såg inte Eldorado som helt perfekt? Att folket som lever i Eldorado ständigt måste leva i skräcken att Candide och hans likar ska hitta Eldorado och ödelägga det. För att skydda rika, vackra och genomgoda Eldorado så isolerar sig folket och enligt mig så kan jag omöjligen kalla det för 'den bästa av världar.' Hur tänker ni? Håller ni med eller har jag bara fått en dos av den optimistiska 'Martin?' :P
PEACE OUT!
Trevlig helg folks! :) ♥
World peace
s.92 "Där låg en ganska stor och tjock man på knä med förbundna ögon, och fyra soldater stod uppställda mitt emot honom och sköt var och en tre skott genom hans huvud på det mest fredliga sätt i världen, varefter hela församlingen skingrade sig ytterst nöjd och belåten."
Är det verkligen så fredligt att skjuta någon med tre skott rätt genom huvudet? Och varför blir församlingen så nöjd och belåten? Plus att mannen beskrivs som tjock och stor. Konstigt tycker jag, vad driver Voltaire med nu?
Nu tycker jag också att man på s.100 börjar förstå att Pococurantes åsikter är Voltaires egna värderingar.
kapitel 13-20, Eldorado är motsatsen till omvärlden
Som många andra reagerade även jag över den delen som handlade om staden Eldorado. Jag tror att Voltaire försöker visa läsaren den stora kontrasten mellan den perfekta och lyckliga värld de hade i Eldorado och den galna och brutala världen som fanns på resten av jordklotet. Att i Eldorado fungerade allting i motsats till hur det fungerade i omvärlden. T.ex. i Eldorado värdesatte de inte guld och diamanter. De trodde också på att alla människor var fria och att (citerat) "munkar som undervisar och disputerar, regerar och intrigerar och bränner dem som har en avvikande mening på bål" var rena galenskapen. I resten av världen tänkte man ju precis tvärtom..
// glaad som säger "tummen upp" för staden Eldorado ;)
Min snabbtanke innan kvällsmackan
När Candide lämnar Eldorado, fullpackad med diamanter, blir han behandlad på ett trevligare sätt. Varför tror ni att han blir det? Tycker ni att det är så i verkligheten? Blir man behandlad på ett vänligare sätt om man har pengar?
/Borde sluta skriva, går trots allt inte i NB2
Candides brorsa talar ut, Del 3
Eldorado visade sig vara Candides val av de bästa av alla världar, då allting var precis så som han önskat. Där man enbart tror på en Gud men inte så mycket att den ska styra över ens liv, utan man måste låta förnuftet verka.
Man märker i Voltaires sätt att uttrycka sig under dessa sidor som de är i Eldorado att det är detta som han vill få fram i sin satir, att det är i dessa världar som vi männsikor måste tillbringa våra liv i och inte i någon annanstans!
Innan hade allting varit misär och förhållandena hemska i bland annat Buenos Aires, tills nu. Voltaire som själv var kristen skriver att vi är alla vår egen präst och att vi inte ska se religonen på allt för stort allvar utan att se bortom den och våga ta egna vägar. Precis det som upplysningen handlar om, att låta sitt förnuft komma till användning och inte använda bibeln som vår "guide" genom livet.
De två vännerna lever som kungar, men det tar inte lång tid innan Candide inser att han måste fortsätta sin resa för att äkta sig med den kära Kunnigunda. De får massvis av gåvor från det vänliga folket i Eldorado och man skulle kunna se det som kunskap som Candide ska sprida vidare över världen för att senare göra det till det bästa av alla världar. På vägen blir han dock plundrad av de som inte ha samma tro som han själv, men han ger sig inte trots detta.
Vad som händer härnäst kan bara jag, hans bror svara på, men jag säger inget...
Sean Banan citerar
Kring Voltaire och Candide
Jag anser att Eldorado är Voltaires idealsamhälle. Gästfriheten och vänligheten är eenorm, girighet är ett begrepp som inte existerar och alla är nöjda och glada. Han beskriver deras religion på samma sätt som hans egen var, det finns en gud, men man ska inte be honom om saker och skaffa mankt i hans namn, utan man ska tacka honom för det man har och sköta sina dagligheter. Han tar även upp vetenskapen som ett stort inslag i deras samhälle.
Draft: Okt. 14, 2009
Candide
Jag uppfattar dock Candide och Kunigunda som ganska osmarta människor. Vad de än gör är de beroende av råd från andra människor. Kunigunda kan inte gifta sig med don Fernando (med många följande namn) utan att den gamla har sagt sitt och Candide ställer hela tiden frågor den den döde Pangloss. Men kanske är det så vi människor fungerar? För vissa är det helt enkelt svårt att ensam fatta bleslut.
Lite tankar om Eldorado
Har nu läst fram till kapitel 20. Något som fångade min uppmärksamhet är Voltaires skildring av Eldorado. När Candide kommer till Eldorado tycker han en än gång sig hittat den bästa av världar och slutligen tycks han faktiskt ha rätt. Folket är oerhört gästvänligt och tar emot Candide och Cacambo med öppna armar utan några tillsynes bakomliggande motiv. Eldorado framstår som ett surrealistiskt drömland, framförallt i jämförelse med de andra mycket bistra och hårda miljöerna som tidigare skildrats i boken.
I de två kapitel som skildrar Eldorado kommer många av Voltaires idéer om hur idealsamhället ska se ut i kontrast till ”det riktiga samhället” med de dystra bilderna av krig och girighet som resten av boken skildrar fram. Man kan även finna idéer om idealsamhället som var vanliga under upplysningen. Jag tänker framförallt på betydelsen av vetenskap som blev allt viktigare under upplysningen. Detta kommer fram när Candide ber om att få lämna landet då han trots all givmildhet inser att inget paradis är fulländat när han inte är med Kunigunda. Eldorados konung beordrar då omedelbart tusentals vetenskapsmän att konstruera en maskin som sa hjälpa dem ur landet som är omgärdat av skyhöga klippor. Man kan i kapitlet också märka av en kritik mot den organiserade religionen. När Candide frågar hur deras gud tillbes så förklarar en ur urbefolkningen att var man är sin egen präst. Då frågar Candide, ”Vad för något? Ni ha inga munkar, som undervisa, disputera och slåss, regera och smida ränker och bränna på bål dem, som äro av andra meningar än de?”. I kapitlet tycker jag att man tydligt märker att hans missnöje mot religion inte ligger i själva tron på att det finns en gud, Voltaire var ju själv kristen. Han kritiserar snarare sättet på hur religion är organiserat och människors syn på den. I boken framhåller han mer en hållning till religionen som utgår från varje individ, var man är sin egen präst, precis som i det förlovade landet Eldorado.
Tänkte bara tillägga att jag inte läst igenom något av de tidigare inläggen om kapitel 10-20 så jag ber om ursäkt för alla eventuella upprepningar.
På återseende
