NB2

Är det bara jag som inte förstår grejen med att Candide stöter på människor från slottet i Westfalen hela tiden och bland dessa ingår även den som blivit hängd rakt framför näsan på honom samt den som han själv stuckit ett spjut rakt igenom. Att man alltid måste avsluta det man påverkar, och att alla band åter knyts ihop tillslut? 

Någonting som väckt mig en funderare är även mötet med signor Pococurante, den missnöjda mannen som inte nöjer sig med något.

Han bjuder dem på den mest väldmakande maten, visar dem de bästa av böcker och den vackraste musiken. Candide är förundrad över skönheten han ställs inför men Pococurante är likgiltig inför allt. Han tycks hitta fel och svagheter i varje liten del och ingenting tycks vara perfekt i hans ögon.

Candide blir smärtsamt berörd av alla nedvärderande uttalanden som görs om de verk och personer han sett upp till. Martin däremot håller med signor och menar att allt han säger är relativt.

Har försökt sätta dessa tre personer i olika fack och kommit fram till att Candide måste motsvara optimismen och Pococurante pessimismen, dock kan jag inte bestämma mig för om Martin är realismen himself eller också en mildare grad av pessimismen.

Varför bemöter då Pococurante allt i sin omgivning med avsmak, och varför har han omgett sig med det?

Jag får känslan av att han ändå valt ut det han föraktar minst, att det med all säkerhet inte finns någonting han skulle vara helt nöjd med överhuvudtaget.

Candide tolkar detta beteende som att han skulle vara ”den lyckligaste bland dödliga” eftersom han är så överlägsen med sig själv att ingenting fann nåd inför honom. Jag kan inte alls hålla med denna teori, tror tvärtom att de måste vara så att han inte känner nåd inför sig själv och att han måste nedvärdera allt i sin omgivning för att känna sig bra själv.

Martins åsikt är att han måste vara utled på all skönhet i världen och därför fått denna inställning till livet. Jag tvivlar på att ”för mycket av det goda” skulle ha denna effekt, kan man ens få för mycket av det?

Kanske är detta ett sätt för Voltaire att beskriva girigheten och missbelåtenheten som är lätt att drabbas av?

Puss, Er Trogne Mats