hittar man inte sin chans i en värld får man söka den i en annan
Fram tills nu har Voltaire mestadels beskrivit vår värld och vår tillvaro som någonting sorgligt, åtminstone i mina ögon. Och så plötsligt vandrar Candide och hans betjänt in i Eldorado för att upptäcka "den vackra tillvaron". Det blir en tydlig kontrast. Som en tjock linje, som en gräns. En gräns mellan vår uppfattning om verkligheten och vår drömtillvaro.
"Så mycket älskar människor att resa och att sedan höja sitt värde i de sinas ögon
och pråla med vad man sett under sina resor,
att dessa två lyckliga människor bestämde sig för att
inte vara lyckliga längre utan anhålla hos hans majestät om att få resa sin väg."
Detta resonemang citerat från boken (och egentligen hela sammanhanget) tolkar jag som att man som människa inte kan få nog. Att vi trots då vi är i våra drömmars värld, då vi är på god väg mot fullständighet, ändå väljer att avbryta. Att gå tillbaka. Jag tror att de, liksom vi, väljer att inte vara lyckliga längre bara för att vi har kunskapen om att den bästa av världar inte bara är en dröm eller en perfektion. Att den bästa av världar är en ständig strävan eftersom vi aldrig kan erkänna att vi har fått tillräckligt.
Vad tycker ni?
Rut
