Kap 3-10
Den här boken är verkligen inte lik något jag läst tidigare. Eftersom vi läste många kapitel hann det komma upp flera tankar.
Många upplysningsfilosofer menade att förnuftet skulle styra och att naturlagarna skulle förklara saker. Panglos försöker göra det, alltså förklara jordbävningen vetenskapligt, och därför blir han dödad, hängd framför ögonen på stackars Candide. Här ser man verkligen att det vetenskapliga krockar med kyrkan.
Ett "vackert kättarbål", en autodafé, anordnas för att stoppa jordbävningarna. Som om de skulle hejdas bara för att man bränner folk på bål? Voltaire är inte emot tron som sådan, han är bara kritisk mot katolska kyrkans sätt att utöva den. Plus att när han beskriver kättarbålet blir det satir genom hans ordval (det grymma straffet beskrivs som "vackert").
Han driver också med optimismen under upplysningen. Panglos låter nästan glad över att han fått syfilis, eftersom om sjukdomen inte hade funnits så hade inte européerna haft choklad (med tanke på att sjukdomen kommer från Columbus skepp som upptäckte Amerika).
Voltaire skildrar också sättet man ser på judar och katoliker. Katoliken begravs i en vacker kyrka medan man juden kastas på en avstjälpningsplats.
När jag tänker på att de här frågorna som skrivits för 250 år sedan fortfarande sysselsätter oss än idag blir det tydligt för mig att det är just det här som gör oss till filosoferande tänkande människor. Att vi funderar väldigt mycket, på bland annat om vår tillvaro kan förklaras med enbart vetenskap.
Tycker också att en Voltaires förlöjligande av optimismen inom filosofin har en framträdande roll. Pangloss framhåller på de mest extrema sätt att vi lever i den bästa av världar tills dess att det blir helt absurt.Ett annat exempel på detta förutom det som nämns ovan är när Candides välgörare Jakob drunknar under en vild storm just när de börjar närma sig Lissabons hamn. Pangloss säger då att ”Lissabons hamn hade enkom för att denna vederdöpare där skulle drunkna”. Han satiriserar uppfattningen om att allt skulle ha ett syfte genom att låta Pangloss överdriva den.
Som barcelona(?) nämner så driver Voltaire med optimismen under upplysningtiden. Men är det något som ungår hans satir?
Man kan se det som han beskriver det, och tolka våran vardag utifrån det. Vi kanske är alldeles för negativa när det gäller konsekvenser vi själva utsatt oss för. Istället för att vara mer optimistiska gentemot sådana saker som vi dagligen tar för givet men som inte alltid har funnits i våran närhet?
Hur ofta tänker man egentligen på helheten när det gäller positiva och negativa saker runt om i världen, vi kan inte direkt påverka allt, men jag tror fortfarande (om man vinklar det) att vi lever i en av de bättre världarna.
