ingen rubrik
"Knappast hade de hunnit sätta foten på stadens mark under tårar över sin välgörares död, förrän de kände jorden darra under sig. Nere i hamnen började vattnet koka och steg hastigt. De fartyg som låg för ankar där slogs sönder, och virvlar av eld och aska täckte gator och torg. Husen störtade samman, taken rasade ned över husgrunderna, com vräktes åt sidorna. Trettitusen invånare av olika ålder och kön begravdes under ruinerna"
Jag tycker att författaren är väldigt övertydlig och överdiven i sin ironi. Självklart blir det roligare att läsa när något är tydligare och "starkare" än "mesigt", men det skulle ibland kännas mer trovärdigt om han hade tonat ner det lite.
Man börjar ju fundera på vad Voltaire hade för åsikter om samhället och den värld han levde i. Antagligen så var han väldigt missnöjd eftersom att han ofta i boken påpekar att "vi lever i de bästa av världar" och förlöjligar världen genom satir.
För övrigt så håller jag inte med det som några tidigare skrev om att det känns som att språket är väldigt modernt. Jag har väldigt svårt att se det moderna i språket. Hans sätt att uttrycka sig och alla ord han använder är väldigt gammaldagsa och jag känner inte igen det i någon bok från idag.
Språket är inte modernt utan mer det han skriver. Det skiljer sig från vad som skrevs under hans tid och är alltså före sin tid.
Han var möjligtvis före hans tid men jag tycker fortfarande inte att det är så pass modernt så att det skulle kunna skrivits idag.
Det krävs nästan att han är så pass överdriven för att man ska förstå satiren, skulle han skriva mer trovärdigt och nedtonat skulle hans egentliga åsikter vara svårare att urskilja. Men jag förstår vad du menar, ibland blir hans skildringar lite väl överdrivna. Det är nog en av de saker man antingen hatar eller älskar med Voltaire..
Jag tycker snarare att allt får mer kraft och blir mer levande o roligare att läsa med hjälp av hans grova satir (dock kan jag ha lite svårt att förstå satiren ibland). Candide går runt och tror gott om allt och alla, och iallafall jag känner igen mig i detta, att man inte tror nått ont om människor/världen innan man verkligen får bevis på att ondska finns. Tror någon att Candide kommer ändra sin inställning till världen efter allt han gått igenom?
Lilla söta Predikanten! Läs mitt inlägg och säg vad du tror om den tanken :)
Jag håller med er. Satiren och ironin kan ibland bli lite "för mycket", å andra sidan tror jag precis som Igeln att han får fram sina åsikter på ett mer tydligt sätt. Det går inte att missförstå.
Predikanten, jag tycker du också har poänger när du beskriver hur en känsla eller en åsikt blir starkare då du trott motsatsen men blivit överbevisad. Tror ni att Candide skulle fortsätta tro på godhet om han upptäckte ondska? Eller skulle det vara svårare för honom att se den tidgare naturliga godheten?!
"Tro på godhet om han upptäckte ondska"
Om Candide skulle upptäcka och sätta ord på ondskan så skulle boken inte vara en satir på det sättet den är nu. Han speglar hela tiden ondska i texten, utan att riktigt sätta ord på den.
Din fråga får mej att fundera på oss Svenssons. Hur är det för oss egentligen? Tror vi på människors naturliga godhet, när vi vet att det också finns "onda" människor?
Jag vet i alla fall att min grundidé om människor är att de är goda längst inne (dvs. de vill sig själva och alla väl). Visst att människor gör hemska saker mot varandra och mot vår värld, men jag tror inte att den "ondska" de personerna bär beror på att de föddes så, det finns andra anledningar till att de blivit som de blivit.
Självklart påverkas man som person om man varit med om att någon behandlat en illa, eller om man märker att någon gör hemska hemska saker, det blir svårare att tro på människans "goda grund" när man märker hennes stora brister.
Att sluta tro på den naturliga godheten skulle få oss att sluta hoppas och kämpa för det bättre, därför är det inte den vägen jag vill att vi ska gå.
Så ja, jag tror att det skulle bli svårare för honom att se den tidigare naturliga godheten.
Visst kan jag hålla med om att det blir tydligare då han uttrycker sig så extremt som han gör. Dock tycker jag att han går lite för långt vid flera tillfällen, att det har motsatt effekt och irrar iväg en på andra brutalt asfalterade vägar. Vilket antagligen inte var syftet.
På något sätt känns det som om personerna i boken nästan "tävlar" om vem som har det sämst. Blir inte förvånad längre, känns som om det hela tiden kan bli värre då voltaire pushar det lite till
Tänkte också på det, att dom tävlar om vem som har det sämst. Alla har på sitt sätt sin "egen" olycka.
